Farsan super nästan aldrig sig full längre och Karin och jag har gjort som en tyst överrenskommelse att vi ska undvika varandra eller att en av oss lämnar rummet om båda är närvarande. Jag tror att farsan hjälpte till lite med att få den sege jäveln att fatta.

 Jag har varit rädd att jag någon gång skulle snappa och slå ner Karin tills hon aldrig mer skulle klara av att gå. Men nu känner jag inte av spänningen mellan oss lika mycket, nu när vi har blivit så bra på att undvika varandra.

Men Ja, jag hatar henne och det är nått jag förmodligen alltid kommer att göra. Karin kan inte känna sympati så att få henne att fatta vad hon har gjort är ju omöjligt.

Men igår mejla jag tjejjouren och nu kommer jag ha någon som heter Maria att kunna snacka med. Även om det visar sig att tjejjouren inte var riktigt rätt för mig så är jag ändå stolt över mig själv att jag är tillräckligt mentalt stark att söka hjälp.

Plus i kanten till mig!